| En humanistisk vetenskapsman, historieprofessorn Torsten Nybom,
"blankröstande socialdemokrat", uttryckte igår i en debattartikel på SvD
Kultur sin förtvivlad över den "närmast avgrundsdjup(a) förtroendeklyfta"
som uppstått mellan utbildningsdepartementets politiska ledning och den
högre utbildningen och forskningen. Ungefär likadant låter det bland dem som var med då Carl Thams statssekreterare Göran Löfdahl framträdde vid Naturvetenskapliga forskningsrådets rådskonferens för två veckor sedan. - Vi är ju vana vid att Löfdahl och Tham alltid uppträder arrogant mot naturvetenskapliga forskare, men det här var ett snäpp värre. Rena förolämpningen, säger en av de närvarande. Göran Löfdahl själv förstår inte alls reaktionen. - Jag känner inte alls igen mig i en sådan beskrivning. Det är konstigt, säger han. Blanda samman siffror Det var måndagen efter valet som naturvetenskapliga forskningsrådet hade kallat samman sin elektorsförsamling och ett antal andra forskare till en konferens i Stockholm. På förmiddagen skulle Göran Löfdahl tala om regeringens forskningspolitik. Han började med att läsa upp en otryckt tidningsartikel. Ett par dagar tidigare hade 314 professorer från naturvetenskapliga, tekniska och medicinska fakulteter publicerat ett upprop i Dagens Nyheter där de kritiserade den beskärning med 20 procent av resurserna till svensk naturvetenskaplig grundforskning som ägt rum under 90-talet, och utbildningsministerns vana att försöka trolla bort denna dystra verklighet genom att blanda ihop siffror. |
Många av undertecknarna hade nu kommit till konferensen. Göran Löfdahl var förgrymmad, dels för att DN inte hade tagit in hans och Carl Thams replik, dels för innehållet i uppropet. Många närvarande kände sig också personligen angripna inte bara för vad de skrivit under utan att de skrivit under. Det sista tillbakavisar Göran Löfdahl bestämt. - Det är mig fullständigt främmande. Löfdahls sarkasmer. Löfdahls skall sedan ha övergått till vad de församlade uppfattade som ett ganska generellt förkastande av svensk naturvetenskaplig forskning, särskilt inom ämnet fysik. Han gjorde en jämförelse mellan situationen inom fysik i dag och forskningen i tyska på femtiotalet, då man enligt honom satt och ägnade sig åt alldeles världsfrånvända ting. Nu var fysikforskningen lika passé och utan relevans för samhället. Löfdahl påpekade själv att han egentligen ingenting visste om fysik, däremot om germanistik, men hade talat med folk som gav honom grund för kritiken mot inriktningen i dagens fysikforskning. Statssekreteraren tog också upp projektet med ett Fysikcentrum i Stockholm. Detta dömdes ut som "ett praktexempel på ett obsolet prestigeprojekt som nu går en osäker framtid till mötes". I sammanhanget gjorde han en jämförelse med gamla förolyckade Facit Åtvidaberg. Flera av de närvarande fysikerna tog Löfdahls tal som en bekräftelse på ryktena om att utbildningsminister Tham och hans departement egentligen aldrig har gillat Fysikcentrum, fast regeringen hittills har backat upp projektet. (Det omstridda planärendet ligger inte hos utbildningsministern, utan hos inrikesminister Jörgen Andersson.) |
Efter regeringsrättens dom med krav på en detaljjustering ligger
Fysikcentrum åter på regeringens bord. Nu ökade Löfdahls sarkasmer på
oron för att regeringen kanske är på väg att svika. Skrämma till tystnad Löfdahl bekräftade att utbildningsdepartementet är inriktat på att göra vad det kan för att i praktiken avskaffa de fria forskningsstiftelserna. Forskningsfinansieringen skall centraliseras. Resurserna skall kanaliseras genom universiteten och forskningsråden, basta. Hur det praktsikt skall gå till att sätta stiftelselagen och stiftelsernas ändamålsparagrafer ur spel gick han inte in på. Statssekreterarens anförande var, enligt dem som hörde på och berättat om det, bemängt med giftigheter, ofta riktade direkt mot åhörarna i deras egenskap av naturvetenskapliga forskare. En allmän tolkning var att Löfdahl på välkänt regeringssätt var ute efter att skrämma kritiker till tystnad. Ett par av de professorer jag talat med har uttryckligen sagt att de i efterhand skäms över att inte rätt och slätt ha rest sig och gått ifrån föreställningen. - Men det är väl typiskt för vår svenska flathet, säger en av dem. När Göran Löfdahl får höra om hur hans framträdande uppfattats av auditoriet ställer han sig oförstående. Vad han framförallt ville ha fram, inte minst med sin jämförelse med germanistiken på femtiotalet, var hur svårt akademiker kan ha att omprioritera för framtiden. - Jag betonade insikten att den forskare som satsat ett helt liv på en sak, en inriktning, vill att det skall fortsätta som förut. Han vill dra de duktigaste forskarna till sådant som han själv hållit på med. Och det betyder att de nya inte har någon som för deras talan. |
Detta är
ett problem med det kollegiala beslutsfattandet säger Löfdahl. Det är här parallellen med Facit Åtvidaberg kommer in. Ett i och för sig utmärkt företag som plötsligt är helt förbisprunget av tiden. När det gäller Fysikcentrum tycker Löfdahl bara att man borde använda den paus som har uppstått till att fundera på prioriteringen för framtiden. - Men för regeringen är det här bara ett planärende, som inte handläggs av utbildningsdepartementet. I övrigt är det ju universiteten själva som bestämmer. "Jag var öppen för frågor" När Göran Löfdahl får höra att deltagare i konferensen har karakteriserat hans framförande med ord som "förolämpning", "arrogans", "aggressivt", "maktspråk", "försöka skrämma till tystnad", säger han sig inte alls förstå det. Han hade inte märkt några sådana reaktioner. Tvärtom. - När jag talade såg jag hur många bland åhörarna nickade instämmande. Och om man nu reagerat så negativt, borde det ha kommit fram i frågor efter. Jag var ju helt öppen för frågor, säger Göran Löfdahl. Inte lyssnat Möjligheten att ställa frågor utnyttjades av någon handfull av de närvarande. En av dem var professor Sven Kullander, fysiker från Uppsala. Han bad Löfdahl kommentera att resurserna för svensk naturvetenskaplig grundforskning har minskat drastiskt, trots att Löfdahl (och Tham) hävdar att det aldrig östs så mycket pengar över svensk forskning som nu. Löfdahl svarade att om Kullander inte hade lyssnat på hans anförande så tänkte Löfdahl i alla fall inte upprepa det.
HÅKAN HAGWALL
|