I den enklaste spridningsprocessen kommer den spridda kvarken att ge upphov till ett kollimerat flöde av partiklar, en så kallad partikel"jet", som kan registreras i detektorn. De övriga partonerna i protonen som inte direkt deltar i spridningsprocessen kommer att fortsätta i protonens ursprungliga riktning och denna protonrest kommer också att generera en partikeljet. Händelser av denna typ betecknas (1+1) jethändelser. I mer komplicerade spridningsprocesser kan den spridda kvarken avstråla en gluon,vilket sker genom en stark växelverkansprocess där både den spridda kvarken och gluonen kommer att producera partikeljettar liksom naturligtvis protonresten. Denna typ av händelser kallas QCD-Compton (QCD-C) spridning. Vidare kan växelverkan ske med en gluon i protonen. Eftersom fotonen inte kan koppla direkt till en gluon möjliggöres växelverkan genom att gluonen först splittras upp i ett kvark-antikvarkpar, vilket sker via stark växelverkan. Både kvarken och antikvarken som deltar ispridningen genererar partikeljettar förutom protonresten. Processer av det här slaget kallas boson-gluonfusion (BGF).  
Gemensamt för QCD-C och BGF-processerna är att de producerar (2+1) jettar.  
 

Jetfysik 
Sannolikheten att producera (2+1) jethändelser, dvs att en kvark avstrålar en gluon eller att en gluon spricker upp i ett kvar-antikvarkpar, ges av den starka kraftens kopplingskonstant, alpha_s. QCD-C och BGF processerna säges därför vara av första ordningen i den starka kopplingskonstanten. Eftersom (1+1) jethändelser är av rent elektromagnetiskt ursprung så är de följaktligen av nollte ordningen i alpha_s. Mätningen av (2+1) jethändelser är av grundläggande betydelse för: - bestämningen av alpha_s - bestämningen av gluondensiteten i protonen - test av QCD genom jettarnas azimutala vinkelfördelning - bestämningen av partontätheten i pomeronen - bestämningen av partoninnehållet i pomeronen Resultat från H1-experimentet har nyligen visat att den relativa förekomsten av (2+1) jethändelser i vissa kinematiska områden inte kan beskrivas av de traditionella modellerna för djupt inelastisk spridning. Två möjliga förklaringar till avvikelseran har studerats. Den ena utgå r ifrå n att en ny typ av partondynamik, som på verkar hur gluonavstrå lningen sker, spelar en stor roll under vissa förutsättningar. Den andra möjligheten är att utbytesfotonen inte växelverkar som en puktformig partikel utan genom sitt partoninnehåll, dvs att fotonen spricker upp i ett kvar-antikvarpar och att endera kvarken eller antikvarken deltar i växelverkan. Vidare studier med större datamängder är nödvändiga för att skapa klarhet i detta problem.

Azimutala asymmetrier av partikeljettar  

Träffytan för QCD-C och BGF-processerna beror på fem kinematiska variabler varav den azimutlal vinkeln, phi, är en. Denna definieras i vilosystemet för utbytesfotonen och protonen som vinkeln mellan det plan som spännes upp av den inkommande och spridda elektronen och det plan som ges av de två partonerna från spridningsprocessen. Teorin för den starka växelverkan, QCD, förutsäger att träffytan för QCD-C och BGF har olika vinkelberoende. Träffytan för QCD-C processen har ett cos phi beroende på så att kvarken oftast sprids 180⁰ i förhållande till elektronriktningen och gluonen alltså emitteras i samma  riktning. För BGF-processen har träffytan ett cos (2phi)  beroende, vilket är detsamma för kvarken och antikvarken. Detta betyder att kvarken lika ofta sprids i 0⁰ som i 180⁰ och samma gällerför antikvarken. Mätningen av detta vinkelberoende är en  viktig test av QCD men det är också en av få signaturer för att skilja mellan QCD-C och BGF-processerna. 

Protonens gluoninnehåll 

Mätningar av BGF-processer har möjliggjort den första direkta bestämningen av gluontätheten i protonen vars resultat uppvisar samma kraftiga ökning när gluonernas impulsandel minskar som observerats för protonens strukturfunktion. En jämförelse med förutsägelserna från de QCD baserade modeller som beskriver protonens strukturfunktion ger god överensstämmelse och därmed utgör den direkta mätningen en viktig test av QCD. Den konventionella QCD beskrivningen av partonernas dynamik innefattar inte den mättningseffekt vilken måste inträffa när partontätheten blir tillräckligt hög. I stället måste ett annat förlopp för partonavstrålning innanför protonen bli alltmer viktig. De första tecknen på den nya dynamiken har kanske redan observerats vid HERA och ett omfattande program finns för vidare studier. 

Diffraktiva spridningsprocesser 

I de vanliga ep-kollisionerna emitteras partiklar i hela vinkelintervallet mellan protonresten och de spridda partonerna genom det färgfält som spänns upp mellan dem. Vid HERA har en ny kategori händelser observerats i vilka inga partiklar produceras i ett vinkelområde kring protonresten. En möjlig förklaring till förekomsten av sådana händelser är att växelverkan sker med ett ofärgat objekt (här kallat pomeronen) i protonen. I detta fall kommer inget färgfält att spännas och protonresten förblir ofärgad. Dessa processer kallas diffraktiva  processer.  

Genom att mäta partikelskurarna från spridningsprocessen kan  rörelsemängdsfördelningen av pomeronens beståndsdelar bestämmas. Likaså kan man få information om huruvida pomeronen huvudsakligen innehåller gluoner eller kvarkar genom att studera den azimutala vinkelfördelningen hos partikelskurarna.