Artikeln publicerades under rubriken "Fritt fram för kvantjag och kvasivetenskap" på Dagens Nyheters kultursida 14 maj 1998

Naturvetenskapen och Medierna

I min föregående artikel diskuterade jag varför den moderna fysiken, och då speciellt kvantfysiken, ofta används för att argumentera för olika ideologier, religioner och livsstilar, som ofta är starkt negativa mot den "etablerade vetenskapen". Här skall jag behandla mediernas roll i spridandet av vanföreställningar om vetenskap i allmänhet och modern fysik i synnerhet. Jag skall också kort beröra den okritiska attityd till naturvetenskapliga påståenden som man ibland finner bland humanister och samhällsvetare vid universitet och högskolor. Jag vill påstå att detta varken beror på sensationssökande eller på dåliga specialkunskaper, utan snarare på bristen på naturvetenskaplig allmänbildning. Många journalister, lärare och politiker kan helt enkelt inte ge några goda argument t.ex. för varför astrologi inte är en vetenskap eller varför "jordstrålning" inte existerar. Denna brist på bildning medför att då naturvetenskapliga argument är av betydelse så reduceras det offentliga samtalet till bollande med olika expertuttalanden. Dessa accepteras stundom okritiskt, hånas stundom som inskränkta etsblissementpositioner, men granskas nästan aldrig kritiskt vad gäller fakta, teoretisk underbyggnad, inre konsistens och logik.

(Natur)vetenskapen och den vetenskapliga metoden har stor prestige i samhället. I de fall man kan anföra vetenskapliga argument i samhälleliga eller politiska frågor (typexempel är klimat, miljö och energi) är dessa tungt vägande men långt ifrån okontroversiella. Ofta är frågorna så komplexa att inga entydiga svar kan ges. Så är t.ex. vägen från de väletablerade lagarna inom fysiken och kemin till förutsägelser om t.ex. global uppvärmning så fylld av antaganden, empiriska samband och komplicerade datorberäkningar, att det är ofrånkomligt att i många fall påstående kommer att stå mot påstående, och expert mot expert - fast båda sidor hävdar att deras resultat är det vetenskapligt korrekta! Detta innebär inte att vetenskapliga argument är oandvändbara i dessa fall. Tvärtom, argument måste vägas mot argument, och expert mot expert. Självklart är det då viktigt att journalister, politiker och allmänhet vet tillräckligt mycket om vad vetenskaplig kunskap är, och vad olika experter egentligen kan tänkas vara experter på. En kvalificerad diskussion av denna sort är en nödvändig del av den politiska processen, och det är väsentligt att förment vetenskapliga argument granskas och ifrågasätts.

En sådan diskussion förutsätter dock en minimal samsyn på vad vetenskaplig kunskap är. Få accepterar idag den idealiserade bild av vetenskapen som ofta förknippas med begreppet positivism. Vetenskapen reduceras här till en närmast mekanisk metod, som utgående från empiriska observationer, via hypoteser, leder till teorier som i sin tur kan testas i nya experiment. I otaliga böcker och uppsatser har filosofer och vetenskapsteoretiker visat att verkligheten är mer komplicerad, ofta till mer förvåning för sina kollegor än för praktiserande forskare. Men detta innebär inte att vadsomhelst är vetenskap - vissa kriterier finns faktiskt! Mycket förenklat, måste man vara överens om att det existerar en av oss människor oberoende yttre materiell verklighet, och att denna verklighet uppvisar objektiva regelbundenheter som kan etableras genom systematiska och reproducerbara observationer och experiment. De hypoteser och teorier som framförs måste ha empiriskt innehåll, dvs. de måste, åtminstone i princip, kunna falsifieras genom experiment eller observationer. Delar av denna systematiserade kunskap, som t.ex. fysikens grundläggande ekvationer, står på så fast grund att de kan anses etablerade som "naturlagar", och det är inte acceptabelt att använda argument som strider mot dessa utan att anföra mycket starka skäl. Å andra sidan är många teorier som t.ex. de om livets uppkomst eller den tidiga fasen av Big Bang mycket spekulativa och kommer helt säkert att revideras eller kanske helt överges. Det är alltså helt nödvändigt och legitimt att ifågasätta många vetenskapliga påståenden om t.ex. fusionskraft, eller vindkraft, men inte att påstå att världens energiproblem kommer att lösas med hjälp av evighetsmaskiner vilka strider mot termodynamikens väletablerade huvudsatser.

Inom en sådan grundsyn på vetenskapen ryms ett vitt spektrum av åsikter om livets mening, själens natur, guds existens etc. etc. Vad som däremot inte ryms är uppfattningen att naturvetenskapliga påståenden i grunden är subjektiva, att de i mångt och mycket liknar åsikter, och att man skall visa tolerans mot olika ståndpunkter, snarare än att öppet och kritiskt granska alla argument. De som tycker så undviker oftast debatt i sakfrågor, men är kvicka att anklaga de som inte delar deras åsikter för intolerans och inskränkthet. Ta t.ex. alternativ medicin som zonterapi eller homeopati. De som förespråkar dessa behandlingsformer vill sällan avskaffa det de kallar för "skolmedicin", men kräver erkännande för sin egen parallella verksamhet. Mottot är att patienten skall ha frihet att välja den behandling som passar honom eller henne bäst. Preparatens och terapiernas effekt demonstreras inte genom laboratorietester, eller kontrollerade kliniska undersökningar, utan genom vittnesmål från botade patienter.

Det är i detta sammanhang vi skall se försöken att använda resultat inom den moderna fysiken för att styrka olika ideologiska eller religiösa påståenden Vad som karaktäriserar fysiken är att den behandlar mycket enkla, system, som emellertid kan beskrivas mycket exakt. Inom kemi och biologi sysslar man med mer komplexa, och för oss människor ofta intressantare, system, som man å andra sidan sällan kan beskriva lika detaljerat. Om man tror att det finns både en "positivistisk"/ "materialistisk" fysik och en "holistisk"/"andlig"/"kvantmekanisk" fysik, så ligger det nära till hands att liknande förhållanden gäller även för andra vetenskaper. På så sätt kompletteras det smörgåsbord som redan dignar av politiska ideologier, religioner och livsstilar med ytterligare en avdelning - den för vetenskaper. I en sådan atmosfär av falsk tolerans och pluralism finns ingen plats för kritisk analys av empiriskt underlag och teoretisk konsistens hos olika teorier och hypoteser. Sanningen reduceras till en fråga om framgång på idémarknaden.

Jag påstår inte att den moderna vetenskapen håller på att degenerera i ett träsk av nyandlighet - de akademiska institutionerna är förvisso inte kända för sin ombytlighet, vad gäller den vetenskapsbaserade moderna teknologin är den ju faktiskt tvungen att producera fungerande datorer, mediciner etc., och måste följaktligen baseras på sann kunskap om naturen. Det är snarare i den politiska och kulturella offentligheten som kvasivetenskapliga idéer verkar vara på frammarch. Låt mig illustrera detta med ett exempel:

1990 publicerade den engelska journalisten Danah Zohar boken "The Quantum Self" (Svensk översättning "Kvantjaget", Forum,1993). Det är svårt att säga något positivt om denna bok (för en mer utförlig recension se tidskriften "Folkvett" nr 3-4, 1994). Några lösryckta (men representativa citat) får illustrera detta:
" ...(våg-partikel dualiteten) blir mycket mer än en metafor. "Kvantstoffets" våg-partikeldualitet blir då det mest primära förhållandet mellan kropp och själ i världen och kärnan i allt det som vi på högre nivåer uppfattar som livets psykiska och fysiska aspekter" (sid. 99, Zohars kursivering).

"(livets) kreativitet härrör från den förmåga som alla levande system (Prigoginesystem av Fröhlichtyp) har att hämta ostrukturerad, trög eller kaotisk materia från den omgivande miljön och engagera den i en dynamisk, ömsesidigt skapande dialog som resulterar både i mer komplex struktur och i större ordnad koherens." (sid. 227).

Den som inget förstår av dessa utläggningar kan jag lugna med att inget finns att förstå, det hela är precis så absurt som det till förstone verkar vara.

Även inom genren "kvantmystik" är "Kvantjaget" en ovanligt dålig bok. Klassiker inom området som "Fysiken Tao" av Fritjof Capra eller "De dansande Wu Li mästarna" av Gary Zukav, ger en i alla fall delvis korrekt beskrivning av delar av den moderna fysiken, medan "Kvantjaget" är en enda serie av missuppfattningar, felaktigheter och fria fantasier. (Den som vill kontrollera att jag inte missrepresenterar Zohars arbete har antagligen goda möjligheter att finna hennes böcker på sitt lokala bibliotek; så köpte t.ex. Göteborgs stadsbibliotek köpt ca 25 exemplar av "Kvantjaget". Det brukar vara svårare att få tag i bra populärvetenskapliga böcker.)

Att böcker som "Kvantjaget" blir publicerade är inte särskilt konstigt - det finns uppenbarligen en marknad. Det märkliga är hur den uppmärksammas i medierna. Efter att ha publicerat ytterligare en bok "The Quantum Society" (1993), besökte Zohar Sverige inbjuden som konsult av Solna kommun. Hennes teorier om fysik, mänskliga relationer och samhället beskrevs i tre stora artiklar i Svenska Dagbladet (940117,18,19). På de ca 2.5 helsidorna är den enda antydan till kritik av Zohars ideer ett yttrande av en fysiker som anser att hon är ytlig, resten är referat och panegyrik! Vad gäller hennes kommunala uppdrag skriver SvD: "Att hon fick komma till kommungubbar och gummor och berätta om kvantlagar och samhällsbyggnad. -Det var roligt, säger Anders Ekegren, och även och jag inte förstod allt och inte vet om vi kan använda oss av det så behöver vi nya tankar i den svenska debatten." (Att Solnas kommunpolitiker tillfört den svenska debatten en del på senare tid är ju ovedersägligt.) Några år senare har Danah Zohar etablerat sig som föreläsare i "Kvantledarskap" och är återigen i Stockholm, denna gång för att leda ledarkurser för näringslivet. Återigen blir det en artikel i SvD (961128) som kritiklöst refererar Zohars idéer och presenterar henne som "kvantfysiker".

Vid det här laget verkar hon också ha blivit akademisk salongsfäig. I artikeln "Miljön och de nya vetenskaperna Sociologerna, ekosofin och kaosteorin" i nr. 2/97 av humanistiskt samhällsvetenskapliga forskningsrådets tidskrift "Tvärsnitt", refererar en professor i sociologi till den "psykologiskt orienterade kaosteoretikern" Danah Zohars åsikter, och "Kvantjaget" återfinns i litteraturförteckningen. Eftersom man får utgå ifrån att akademiska forskare läser det de refererar till måste slutsatsen bli att författaren läst utan att förstå. Att detta inte är en enstaka lapsus, utan snarare ett symptom på en sjuka som är spridd långt utanför ämnet sociologi och landet Sverige, inser alla som följt den s.k. Sokal affären. Alan Sokal, som är teoretisk fysiker vid New York University, publicerade 1996 en bluffartikel i den ansedda tidskriften "Social Text", där han med absurda analogier argumenterade för att den moderna fysiken ger stöd åt olika postmodernistiska kulturteorier. (Vad som hände sen kan man följa på www.physics.nyu.edu/faculty/sokal.)

Det oroande med fallet Zohar är inte att en tidning med kvalitetsambitioner ägnar sig åt undermålig journalistik, att kommunalpolitiker slösar med allmänna medel, eller att akademiker är slarviga med sina referenser. SvD kan näppeligen anklagas för sensationsjakt, och inte Solnas politiker för korruption - i så fall hade de nog valt något annat ämne än kvantfysik, och det hela hade varit förståligt om än inte försvarbart. Det oroande är att de uppenbarligen inte kan, eller inte vill, göra en bedömning av Zohars trovärdighet. Ettdera vet de inte att de teorier hon baserar sina resonemang på helt saknar stöd i etablerad vetenskap, eller ochså bryr de sig inte om det. Samtidig framställs hon som en auktoritet just i kraft av sin påstådda status som "kvantfysiker". När jag kontaktar SvD:s kulturredaktion och erbjuder mig att skriva en recension av Zohars böcker får jag inget svar och på DN svarar man att i fall som detta, där expert står mot expert, kan man som journalist inte göra någonting. Det är här jag tror vi kan identifiera ett centralt problem - majoriteten av den journalistkår som anser sig vara (och ofta är!) kompetent att bedöma komplicerade sociala och ekonomiska frågor eller analysera och bedöma kulturella strömningar och enskilda konstverk, saknar helt verktyg för att göra ens elementära bedömningar på det naturvetenskapliga området. Det handlar här inte om specialisering - alla kan inte skriva teaterkritik eller vara vetenskapsjournalister, för det krävs självklart specialkunskaper. Men alla borde ha tillräckliga baskunskaper och tillräckligt självförtroende för att bedöma kvaliteten hos en bok som "Kvantjaget" - det borde trots allt inte vara svårare än att analysera ett nynazistiskt partiprogram eller att recencera en dussinporrfilm. Men medan den journalist som i flera artiklar perspektiv- och kritiklöst skulle beskriva porrfilmen som intressant, nyskapande etc. antagligen skulle straffa ut sig för gott från kvalitetspressen, så är det helt acceptabelt att behandla vetenskapliga frågor på liknande sätt. Varken redaktörer eller kollegor tycks reagera. Inte så att majoriteten skulle tro på slagrutor eller jordstrålning eller kvantmekaniska samband mellan mor och barn. Nej, det verkar vara ännu värre ställt. Det verkar finnas redaktörer på viktiga tidningar, och etermedia, som verkligen tror att när naturvetenskapliga frågor skall behandlas så kan god journalistik begränsa sig till referat av, i bästa fall flera och motstridiga, "expertutlåtanden". Men detta är inte nog! Pressens uppgift är inte att kritiklöst citera olika "experter" vare sig de är astrologer eller astronomer, utan att granska "experterna", bedöma deras trovärdighet, analysera de olika argumenten och ställa besvärliga frågor. Detta kan man ofta göra utan omfattande specialkunskaper, men man måste vara naturvetenskapligt allmänbildad, och ha grundläggande kunskaper om vetenskaplig metod.

Jag har med avsikt gett exempel från SvD och Tvärsnitt som måste anses vara fora för kvalificerade inlägg i samhälls- och kulturdebatten - nästa nivå är facktidskrifter som oftast är så tekniska att de endast kan läsas av ett fåtal specialister. Naturligtvis går det att finna ännu mer slående exempel på kvasivetenskap om man söker i mindre seriösa tidningar eller TV kanaler.

Där finns astrologi, spågummor och slagrutor, jordstrålning utomjordingar och homeopati i en salig blandning. Marknadens lagar råder. Men det är trist att samma slags idéer om än i mer sofistikerad språk och begreppsdräkt presenteras som etablerade sanningar i seriösa medier. Trist, och potentiellt farligt, eftersom man genom att inte ens försöka att skilja på etablerad vetenskap, mer eller mindre välgrundade hypoteser och fria fantasier, faktiskt bidrar till att legitimera ren vidskeplighet.